Vet inte riktigt hur jag känner för det här med bloggandet men kanske att man ska bli lite flitig här igen. Vi får se helt enkelt men lite bilder som update tycker jag att ni är värda ändå!

Så innan jag blev gravid stod vågen på 58,3kg och jag tappade hakan. Slutvikten vid förlossningen var 74kg och nu, 6månader senare står vågen på 57,9kg utan att jag gjort någonting...

Första tanken var hur orättvis det är, att vissa (som jag) blir slanka och små direkt utan att ens röra ett finger medan andra kämpar i år. Men sen ändrade jag mig faktiskt. Jag började tänka på hur vissa har gått igenom skola och utbildning och haft lätt för att lära sig och ta in medan andra kämpar som tusan för att klara sig igenom helvetet (som jag). Och då tänkte jag att fan, detta är jag värd! Om jag kan få ha det lätt att gå ner i vikt efter en förlossning så tänker jag vara glad, tacksam och skrytig om det precis så som alla intelligenta och smarta bör vara glada, tacksamma och skrytiga!

Typiskt mig i ett nötskal att få panik, skriva klart första inlämningen första dagen och med trött och snurrigt huvud trycka på lämna in...

Jag kunde inte sparat, vänta någon dag och läsa igenom? Neeee....

Får jag underkänt nu så vet jag inte vad jag gör...

Idag kan jag säga att det är jag som varit dum och inte heller lite...

Här har jag alltså seriöst gått runt och varit rädd för att köpa något som ska få våran dotter kräsen och i enormt behov av rörelse när jag själv går och gungar henne i famnen timmar varje dag för att hon inte vill sitta still... Herregud, ungen ÄR ju redan bortskämd med rörelse!

Så idag, när det är en dag kvar tills mitt plugg startar, så fick jag se att det fanns en sådär vibrerande skönhet här i Vännäs för 350kr så vi åkte och köpte den utan att blinka.

Tanken var ju att hon skulle njuta i den och jag få tid till lite plugg på dagen. 

350kr var för mig ett helt utomordentligt pris och kände att gillar hon inte den så gör det ingenting, hade ju varit värre om vi köpt en ny(dyr)...

Panik var det ja, ringde direkt upp studievägledaren på Liljaskolan som givetvis var på semester - PANIK!

Ringde vidare till hermods, de som håller i mina distanskurser och efter att ha lämnat personnummer får till svar:

- Oj.

- Det måste blivit något galet fel, den här kursen är lagd som start 17:e mars med slut 17:e mars. Du ska alltså klara en fem veckors kurs på 24 timmar vilket är iprincip omöjligt och därför har du fått detta mail. 

Den snälle mannen rättade till detta men på måndag börjar alltså allvaret och jag tänker inte se detta som ett tecken på att jag kommer misslyckas, jag har mitt mål och detta kommer gå hur bra som helst!

Men jag har ju känt sån press nu när Nova börjat komma upp i ålder och snart ska hon ju faktiskt äta samma mat som oss. Och Erik har ju så dumma pass som aldrig kommer klaffa in att han är hemma lagom till hon (och som normala barnfamiljer) äter middag.

Så den här veckan har jag lite att skryta om för jag har faktiskt lagat middag måndag, tisdag, igår och idag!!! I måndags blev det makaronilåda, tisdags kebab i pita, igår kycklinggryta och idag fläskpannkaka. I morgon blir det lövbiffgryta och lördag & söndag tar jag ledigt för då är Erik hemma. 

Som sagt, säkert skittråkig läsning men jag är förjävla stolt!

Och inte nog med det så har jag varit ute och sprungit tre gånger den här veckan(!!!) Inte något långt, det pallade varken min astma eller svanskotan, but still! Nu har den där gamla Becca kroppen varit borta alldeles för länge...

Jag saknar Stockholm och allt som finns där varje dag, enormt...

Jag saknar min familj & mina vänner men också friheten som finns där, friheten till att alltid ha något att göra.

Jag saknar att stressa runt, springa som en tok för att hinna med tunnelbanan som går var tredje minut.

Jag saknar mina nära och kära obeskrivligt mycket.

Jag saknar alla dessa "Sthlm-kramar" (där kramas man när man möts & när man skiljs åt, oavsett hur många gånger i veckan man ses)

Jag saknar tillgängligheten som finns där.

Sen skulle det ju inte vara samma sak att bo där nu för mig som det varit. Jag kan ju inte ta spontana kvällar på uteserveringar eller café 60 klockan 02:00.

Men jag skulle aldrig byta det liv jag har och lever idag!

Jag är så nöjd över vart jag står och lever idag. Som mamma åt en fantastisk dotter (och lille Bosse, bästa!), med en sambo som är något jag aldrig ens kunnat fantisera om att få leva med. I en liten skithåla i Norrland (vilket jag heller aldrig kunnat fantisera om) MEN så bor ju faktiskt mannen i mitt liv här, med sin underbara familj och fina vänner och det skulle jag aldrig vilja byta bort. 

Men åh vad jag saknar mitt Stockholm. Jag önskar det var lite närmare bara men å andra sidan, 1 timme med flyg är ju ingenting!

Vi ses i april ❤️

Jag och Erik pratade mycket om våra förväntningar på oss i det nya livet som väntade och vi var väldigt eniga om att vi inte ville ändra vår livstil mer än nödvändigt. Vi ville kunna fortsätta åka och kvällsfika hos vänner och familj och hur gör man det med ett litet barn man måste ta hänsyn till?

Vi sa att om vi lillan verkade tillåta oss att flänga runt skulle vi inte se några hinder med att leva vårat gamla liv, åka iväg och komma hem sent. Lära henne förflyttas från vag/bilbarnstol till säng och skulle hon vakna så skulle det inte göra något. 

Vi ville heller inte vara skrämda för bacillhysterin. Låta våra nära och kära hålla, gosa & eventuellt avlasta utan att vara rädd för vilka bakterier dessa kan smitta med. Givetvis ville vi vara försiktiga med de som var sjuka, onödigt att dra på henne något medvetet, men skulle hon råka bli förkyld så skulle vi inte flyga i taket för det.

Nova kom och 24 timmar senare lämnade vi BB. Vår vän Frida kom och hämtade oss och var därmed den första av våra nära som höll henne. Frida släppte av oss hos Eriks syster och Novas kusin för lite gos innan hemfärd. I porten hemma möts vi av Martin och Robin som kom med blommor och så fort vi satt oss fick de en bebis i famnen. Och så har det fortsatt sen dess!

Jag tog mig ut på stan tidigt, åkte tåg och buss och var i stora folksamlingar. Jag gjorde väl allt det som hysterin talar emot, men detta var min räddning. Hade jag suttit hemma med all spya hade jag gått in i väggen utan att blinka.

Vi åkte och fikade hos vänner och familj sent, packade ner pyjamas så att hon skulle kunna flyttad direkt till sängen väl hemma. Allt gick verkligen precis så som vi hoppats på, vi hade verkligen tur som fick dessa förhoppningar att gå i uppfyllelse! Snälla, rara lilla barn!

Man blev mindre och mindre rädd tiden som gick och nästan lite hänsynslös kan jag tycka såhär i efterhand kanske. Nova var i famnen på förkylda, hennes smått förkylda 1åriga kusin sög på hennes napp m.m och såklart blev hon snorig. Men vad gjorde det?

Vi har kanske haft tur, att hon endast dragit på sig 2st förkylningar, men jag tror att ju mer man utsätter barnen för "vanliga" baciller ju tåligare blir de när de blir äldre och tex börjar på dagis där mer eller mindre alla barn är sjuka jämt!

Som sagt så har vi kanske bara haft tur med bacillerna, vad vet jag?

Men det jag vet är att jag skulle aldrig ta tillbaka och göra om hennes första tid. Jag är så nöjd att vi kunnat leva ungefär precis samma liv som vi gjorde innan!

Har spenderat hela dagen och kvällen hos Eriks föräldrar och haft det bara underbart. Tanken var ju egentligen att jag skulle sätta mig vid datorn och dra ett inlägg eftersom jag skulle fixat tackkort från dopet men ikket...

Så drar en kortare variant på vad jag tänkt skriva!

Tiden har verkligen rusat förbi oss känner jag och det är inte förrän typ nu jag har börjat njuta sådär 110% i min mammaroll. Det är nog mest för att Novas kräkningar blivit mindre, eller mja vi har väl helt enkelt lärt oss den här blöta och illaluktande vardagen vi fått!

Nova är nu så stor att hon sitter själv i sin gåstol och i matstolen vilket är helt sjukt! Vi "leker" nu mera på en helt annan nivå - mittemot varandra och jag förundras varje gång över hur fort den sista månaden faktiskt gått. 

Hon håller sin vikt nu och går upp även om hon inte gör det med några stormsteg så följer hon sin kurva och mamman har äntligen slutat räkna hennes mål om dagen (nästan helt i alla fall).

Har känt sån enorm press sen dag 1 då alla kom med pekfingret: "så kan du inte göra" "så måste du göra" osv... Och särskilt eftersom hon tappade vikt vid 1 månad så har jag inte kunnat slappna av om jag inte vetat exakt hur mycket hon fått i sig och ungefär vad för mängder som kommit upp igen. 

Så nu lever vi ett ur mysigt hemma liv, i spyor och stök, men jag lovar er att jag njuter!

Jag är bara lite ledsen över att det skulle ta så här lång tid för mig att hitta min balans i det hela och våga lita på mig och min dotters kommunikation till varandra. Men men!

Sen släppte nog massor när jag faktiskt fick prata med BBs chef om min upplevelse från BB och BB hemvård och ännu mer släppte när hon konstaterade att vi fått fel bemötande från start. Att jag fick ge tips om att man bland annat inte ska bli tilldelad en engelsktalande barnmorska och att råden om hur vi som nyblivna föräldrar ska klara oss hemma måste bli fler och tydligare som i vårat fall var obefintligt. Vi fick inte ett enda råd från BB (inte ens på engelska) utan fick en broschyr lagd på ett av borden med lite "bra att veta".

Så nu är det faktiskt släppt och jag hoppas verkligen att ingen annan får en liknande upplevelse. 

Som sagt så går det undan. Nova växer och varenda gång våra blickar möts ler hon, det bästa leendet i hela världen!

Vad vill ni förresten läsa om här? Berätta så blir det mycket lättare att vara flitigare med skrivningen :)